Min graviditet och förlossning

Min graviditet var på det stora hela väldigt bra. Första 10 veckorna mådde jag sjukt illa och var gräsligt trött så dom var inget vidare. Gick ju så himla sakta med eftersom man bara väntade på att tiden skulle gå så risken för missfall minskade. Var segt att jobba pga. illamåendet men som tur var hade jag mycket semester att ta ut så blev en hel del strödagar här och där. Efter vecka 11 släppte illamåendet och jag kunde äntligen äta igen. Från att ha levt på apelsiner mölade jag nu i mig det mesta men något som jag åt under det värsta illamåendet och som jag fortfarande har svårt med är kålpudding. Tog också ett bra tag innan cola och chips blev gott igen (tyvärr, hade gärna fortsatt tycka det var äckligt).

Jag jobbade på som vanligt fram till min semester veckan efter midsommar. Magen växte massor och jag blev rätt stor ganska tidigt men inte förrän i slutet av juni började jag samla på mig vatten. Sista veckorna på jobbet blev pga. Detta ganska tunga med värkande fötter och ben. Juli hade jag semester och i augusti gick jag hem med havandeskapspenning. Augusti och september blev i stort sett som vanligt, tog det lugnt och mös hemma. Många cykelturer blev det, cykla var kanon motion med stora magen J Några förvärkar att tala om hade jag inte förrän sista veckan.

Sista veckan i september började jag få lite mera förvärkar mestadels på nätterna. Inget som gjorde direkt ont utan mer som en molande svag mensvärk i korsryggen. Vid sista BM besöket trodde BM Eva-Marie att Lilleman nog tänkte dröja kvar lite eftersom jag inte haft några känningar alls. Så på onsdag 30:e september var det dagen-D. Hade rätt så regelbundna sammandragningar som kom med ca 7 min mellanrum hela eftermiddagen men dom var inte alls smärtsamma och avtog på kvällen. Senare på kvällen fick jag lite mer molande mensvärk i korsryggen som kom ganska regelbundet men när jag gick och la mig försvann den. Under natten hade jag svårt att sova och värken hade nu blivit kraftigare, vid 4 klev jag upp och ringde förlossningen. Där fick jag svaret att ta en alvedon och avvakta. Ingen ide att komma in förrän värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och jag hade 5-7 min mellan mina. (Hade jag lytt det här rådet hade jag fått föda hemma så mycket kan jag säga) Men kändes i alla fall som att något var på gång så jag väckte Mange och sa att han nog fick stanna hemma från jobbet och gick och tog en dusch. Värkarna kändes nu men inte alls så hemskt och sen höll dom ju bara i sig i 30s till 1 min och hade 7 min paus så jag var inte alls sugen på att åka in men Mange tyckte det var bäst även om vi skulle få åka hem igen. Sagt och gjort vid 9 åkte vi in och stannade för en frukost på Statoil Hagaström.

Vid halv 10 skrev vi in oss på förlossningen och dom satte ett ctg. Fick ligga med det ett tag och sedan kom en BM in och undersökte mig, hade förväntat mig att höra att jag var öppen max 2 cm och skulle få åka hem igen men hej och hå här var det 5cm öppet så det var bara att stanna kvar. BM blev lite förvånad eftersom jag inte hade särskilt ont. Frågade lite om epidural och om jag kunde få en sådan även fast jag är känslig mot morfin och det skulle gå bra. Sa också att jag gärna provade akupunktur och det kunde jag få. Vi fick rum nummer 4 på Förlossningen och skulle vänta till 13-tiden på en ny undersökning och om inget hade hänt då skulle dom ta hål på hinnorna. Det var underbart väder ute så vi bestämde oss för en promenad, när vi hade gått en sväng kom jag på att ”shit tänk om vattnet går, jag som inte ens har en binda” så vi gick tillbaka och åtgärdade det (som om en binda hade hjälpt, hah) och begav oss till restaurangen för lunch. Hade jag vetat här hur jobbigt det var att föda barn hade jag inte laddat med en sketen pasta-sallad och vatten…


Klockan ett var det så dags för undersökning igen, det hade inte direkt hänt något så BM gjorde en svepning och tog hål på hinnorna. Det här gjorde ju inte alls ont men var lite läskigt med allt vatten som forsade ut. Fostervattnet var dock helt klart i alla fall och det var ju skönt att se. Värkarna kom dock inte oftare men började kännas mer nu, jag försökte att stå upp så mycket som möjligt för att hjälpa Lilleman på traven och slappna av i hela kroppen när värkarna kom. Första BM jag hade visade mig på ett bra sätt hur man skulle liksom hänga över gå-stolen för att slappna av och det funkade jätte bra tyckte jag. Det var nu skiftbyte för BM och jag fick BM Elisabeth USK Monica och en helt underbar praktikant som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på. Kl 15 undersökte dom mig igen men dom trodde inte att det hade hänt något eftersom jag stod upp och inte verkade ha så ont. Jojo, öppen 7cm var jag. Nu bad jag om att få lustgasen demonstrerad ifall det skulle göra mer ont kanske den kunde vara bra att ha. 16.12 kom så monstervärken, tittar på ctg-kurvan nu och den var 5 minuter lång och låg stadigt mellan 160-200 kan lova att den kändes. Nu tyckte jag att det var lika bra att lägga sig ner och testa det där med lustgas. Lustgasen hjälpte massor då man andas på ett sådant sätt att man måste slappna av och då gick det bra att klara av värkarna.  Det flöt på bra nu med värkar var 4e minut men så vid 17 kom den, den första krystvärken. Jag var nu öppen 8cm och det var inte dags att krysta så närmaste kvarten när de sista 2 cm öppnade sig medan jag hade krystvärkar och inte fick krysta är lite dimmiga av all lustgas för det var inte kul. Sedan vid 17 var det äntligen dags att krysta och det var nu det jobbiga började, satan i helvete vad man får ta i alltså. Liknelsen jag hörde av en kompis att det ”är som att skita ut en ko” stämde rätt bra, så jobbigt är det. Att ta i allt man har och lite till och sen få höra ”ta i meeeeer, lite till du orkar!” puh! Mina krystvärkar var väldigt kraftiga men tack vare att dom kom med 4 min mellanrum istället för 1 min som är mer normalt gjorde att Lilleman körde taktiken 2cm fram 1 tillbaka hela tiden och som BM sa, hade jag haft 1min intervall hade han varit ute på 10 minuter istället för en timme som det nu tog. Någonstans här fick jag lite bristningar, inget jag kände men Mange hörde (!!!) det stackaren. Han var lite blek J Vi kämpade i alla fall på och tillslut så var huvudet ute. Nästan. Det kom precis när en värk var slut och dom vill ha ut hela bebisen på samma värk så här fick Monica hålla emot lillemans huvud och här gjorde det ont. Det gjorde så fruktansvärt ont. Tänk er själva att ha 37cm omkrets mitt i muffen, jojo. Andas sa dom. Andas?! Skrek jag, det gåååår inte! Men här hade dom satt värkstimulerande dropp och skjutsade i lite sånt vad det nu är och nästa värk kom efter ca 30 sekunder, dom värsta 30 sekunderna i mitt liv men dom var så värda det. 18.02 tittade han ut, våran lilla Liam Magnus Johannes. 4098g tung och 52 cm lång. Och alldeles, alldeles underbar.

Första timmarna efter förlossningen svor jag på att aldrig någonsin mer men såhär i efterhand har jag förstått att jag hade en riktig drömförlossning utan bedövning och allt. Mitt råd jag kan ge till dom som funderar på att skaffa barn är att lita på att du klarar av det för det gör du alldeles säkert men om du ska tänka på nåt så se för guds skull till att ha en bra grundkondis för du lär behöva den. Visst gör det lite ont att föda barn men det är inget emot hur JOBBIGT det faktiskt är…



Magen på morgonen 1:a oktober



Törstig blir man



Snygga skor hade jag såklart



Så trött och sååååå lycklig, det första Liam gjorde var att kissa på mamma :)


Kommentarer
Postat av: Denise - Ännu en mammablogg

så fiiint! :D

2010-01-29 @ 15:07:05
URL: http://knoddis.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0