Liam & Sagas mamma

Idag är det fem år sedan min pappa gick bort. För fem år sedan den här tiden var vi på väg hem från fjällen eftersom pappa blivit sämre men vi hann inte. I Kilafors kom samtalet jag bävade för. Min pappa fanns inte mer och jag skulle ha varit där men hann inte. När vi kom fram såg han så levande ut och var alldeles varm. Fönstret var öppet och ute var det tjugo grader kallt. När vi sitter där får vi en konstig känsla och det känns som att något drar förbi. Ute sjunger en talgoxe trots kylan. Sen blir det kallt, kvar finns bara ett skal. Jag tror pappa väntade på mig innan han gick vidare. Att lämna det rummet är det mest smärtsamma jag någonsin gjort. Men åren har gått och smärtan har bleknat, kvar finns bara saknaden. Nu tittar jag på min son, som för övrigt är lik sin morfar, och tycker att det är så synd att han aldrig fick träffa sin morfar. Men Liam kommer att ha en morfar ändå i Pelle och det värmer. Men idag är hjärtat extra tungt och jag vänder ett ljus. Jag saknar dig pappa!