Liam & Sagas mamma

Jag har inte mått något vidare den här graviditeten. Inge vidare alls faktiskt och varit sjukskriven sedan i mitten av maj. Det är jobbigt att må så dåligt samtidigt som man har två barn att ta hand om. En go och glad Liam med oändlig energi och en liten parvel i magen som vill att mamman ska ta det lugnt och äta bra mat. Samtidigt är det många projekt här hemma och bara det vardagliga med tvätt, städ och matlagning är jobbigt nog.
Jag är oändligt tacksam för min underbara sambo som halvt jobbar ihjäl sig när min kropp säger ifrån. Oändligt tacksam att våra barn har världens bästa mor och farföräldrar som ställer upp så fort dom kan och hjälper oss, även om dom själva har mycket med heltidsjobb, sjukdom och rust.
Under den här tiden har jag inte varit världens bästa kompis, jag är tråkig, orkar inte hänga med på partaj och umgås hellre med min familj istället för att försöka få barnvakt för en sen grillkväll. Men jag har iaf gjort mitt bästa för att höra av mig och kolla läget. Nu sitter jag här full av läskiga gravidhormoner och konstaterar krasst att det är ingen som frågar hur jag mår. Jag har inte träffat någon av mina vänner på flera veckor och det är ingen som hör av sig. Även om jag mår dåligt så äter jag varje dag och fikar varje dag. Det finns tid att umgås, men kanske inte över en shoppingdag eller en flaska vin direkt.. Jag känner mig krasst lite bortglömd. Och bara tanken på att min bästa Linnéa (som faktiskt orkar komma och äta bullar med en tråkig liten jag) kommer att flytta härifrån får mig lite lätt panikslagen. 
Men, men. Om några veckor kommer miraklet i magen att titta ut och då har jag viktigare saker att bekymra mig över. Som hur sjutton man ska klara av att hålla två barn vid liv när jag har fullt upp med ett...